The Count

Det hela började med att jag vaknade hyfsat tidigt (för att vara mig) cirka klockan 11-12 och gjorde mig i ordning för att möta upp min älskade på stan då hon skulle komma med bussen cirka halv tre. Dock var jag så seg, så hon fick trippa runt på stan lite för sig själv innan jag anlände.

Hur som helst, jag infann mig i stan cirka 30-60 minuter efter att min söt nådde samhällets gator, och då köpte jag mig fyra Jolt, beredd på en lång filmkväll. Sedan traskade jag vidare och slog mig ned utanför biblioteket och väntade in min sötnos. För man kan inte träda in i bibliotekets lokaler med läskinnehav, vad jag fått för mig i alla fall.

Hon satt vid en lånedator och var på väg att ta på sig jackan för att gå ut och möta mig då en bekant person samtidigt hade dykt upp och nu stod och bytte några ord med mig. Strax efter kom min söt och satte sig i mitt knä där vi nu indirekt satt tre personer på en bänk (eftersom söt satt på mig). De både damerna kom snabbt bra överens med varandra och vi följdes alla åt resten av dagen tills det att det var dags för mig och söt att cykla till filmkvällen som var hemma hos hennes bästis en bit ifrån centrum.

Till dess gick vi på Ohlsons tyger, träffade en tredje bekant och var på café station där vi möttes av en skum karl som är jobbig och pratar ointressanta saker. Vi flydde från honom till Frasses där jag och min söt satt och såg på då de andra två människorna förtärde en fin middag, eller något. När de hade blivit klara vågade vi oss tillbaka till café station för att sedan stanna.

När klockan var tillräckligt och jag & söt var tvungen att fara så tog vi farväl av vår bekantskap och gav oss iväg på en kylig cykeltur.

Jag låste upp min cykel som stod utanför biblioteket, sedan satte jag mig på pakethållaren och min älskling trampade igång. Jag är dålig på att skjutsa, så hon fick sköta det jobbet. Och oja, hon är grym!

Det tog tillräckligt lång tid, och både jag och min sötnos frös, och min tankekraft räckte inte till att värma henne, tyvärr… Men vi kom fram oskadda som tur var.

Då alla som skulle komma dit hade anlänt så gick vi ner i väninnans rum och värmde upp inför filmkvällen, sedan gick vi människor upp och satte oss i vardagsrummet och burrade ner oss i soffan. Där började det.

Vi såg The Grudge 1, sedan gick vi ut för att vandra till kyrkogården. Det var kolsvart ute och man kunde bara se konturerna av gravstenarna. Jag och en utav grabbarna som också var där sprang från gruppen och lade oss på varsin gravplats för att avvakta och sedan skrämma skiten ur damerna plus Morgan, men vår utmärkta plan gick i kras, för de knallade bara runt, tog några foton, sedan drog de och sket i oss. Men ta det lugnt, kära läsare, vi klarade oss. Vi trippade ikapp dem och berättade allt om vår misslyckade men ändock enastående plan. Mycket intressant. Kyrkogården är verkligen inte så läskig som folk kan tro, det var faktiskt väldigt mysigt att ligga i det frostbitna gräset och stirra upp på stjärnorna. Visst, vi fick båda tanken av att något helt plötsligt skulle gräva sig upp ur marken och dra ner oss, men annars var vi lugna.

Åter inne i huset kollade vi på uppföljaren. Efter den såg vi på Bolt, har jag för mig. Och då Bolt var klar hade det ljusnat ute, och folk började bli trötta. Det var där som vissa somnade. Tillslut somnade till och med jag, och jag märkte inte då min söt bröt sig loss ur mitt avspända grepp, men jag vaknade till igen då hon återvände från frukosten.

Jag minns inte alla saker i detalj, men detta var i princip allt som hände. Det var väldigt mysigt och trevligt. Och då klockan blev cirka fyra på eftermiddagen så drog de sista personerna, jag och två till.

Hela kvällen slutade med att jag cyklade till Sega Råttan och köpte tre läsk med de andra två personerna som hade åkt buss plus min bror som jag mötte då jag infann mig. Sedan skiljdes vi åt och jag och min bror drog hem till oss.

Tack för i kväll!

9 dagar kvar. Puss, älskling!

Jag vaknar och hinner endast höra en signal från mobilen. Jag trevar dåsigt efter den där den ligger på bordet. Blir aningen förvånad då klockan är 11 och min söt har ringt. Sömnigt ögnar jag igenom ett sms jag fått ifrån henne. ”Kom till stan snälla?? Jag ska va där tills ett”
Trött och nyvaken som jag var höll jag på att somna om, men jag hade inte hjärta nog att somna ifrån min söta, så jag pallrade mig upp och drack ett glas vatten och klädde på mig för att göra mig beredd på en kall cykeltur.

Jag var nog i stan cirka 11:50. Väl där gick jag på hemköp och köpte godis för att fördriva tiden. Min flicka och hennes vän hade inte anlänt ännu.

Jag anträffade mig själv i att sitta och stirra ner i min godispåse på apberget i avsmak och kände mig svagt illamående. Det var nog på grund av att jag inte ätit någonting till frukost. Så jag lade ifrån mig godispåsen och vägrade kolla på den.

Jag granskade klockan och märkte att den snart var ett. Tanken på att hon struntade i mig dök hastigt upp, men det skulle vara osannolikt. Jag skrev ett sms, och fick ett svar. Hon var på väg och uppmanade mig att jag skulle gå till vasaplan. Jag gick dit.

Ganska snart såg jag två välbekanta damer spatsera lagom dröjande emot mig. De höll varandras händer, och snart var vi tre personer på led raka vägen mot torget. De skulle kolla på olika saker lite här och var, så jag följde med vid deras sida. Det var angenämt må jag säga.

Efter en trivsam dag på stan med min älskade och hennes väninna så skiljdes vi alla åt på vasagatan då min söt skulle ta bussen hem. Vi kysstes farväl, sedan sällskapade jag hennes väninna till bussen och såg till att hon klev på välbehållen.

Nu var jag ensam och kunde i lugn och ro gå till min cykel som väntade på mig en bit bort. Jag drog ett sista andetag av stadsluften innan jag låste upp cykellåset och trampade iväg mot mitt hem.

Jag längtar.

Jag gick för sent. Så jag fick lov att låna en cykel för att hinna ner till stan, sedan springa därifrån till cykelreparatören. Jag hann precis på sekunden innan han slog igen. Väl betalat och klart gav jag mig iväg till där jag lämnade den lånade cykeln. Jag har troligen ej gjort något jobbigare på länge. Jag fick cykla oerhört sakta med båda cyklarna, en som jag höll i ena handtaget. På min tillräckligt långa cykeltur kom jag på fall ett stort antal gånger och fick ta myckenheter av slag mot mitt skrev. Detta kommer jag aldrig att göra om.

Nu är jag slutligen hemma och tar det lugnt. Dock med ett antal besvärande tankar i hågkomst.

Jag ska inte behöva pina mig…

Jag cyklade just hem från skolan och nu har jag satt mig för att äta lite godis, dels lite plopp och även kexchoklad. Jag känner ingenting just nu. Det är bara allmänt fail.

Nu vet jag precis. Känslan som givs mig är hjälplöshet. Hjälplösheten har fäst över mig från första gången jag visste. Förnimmelsen att inte räcka till, som jag verkligen hade begärt att få göra. Jag är ledsen.

Det är kanske dags att lägga ner datorn nu…