The Count

Jag vaknar och hinner endast höra en signal från mobilen. Jag trevar dåsigt efter den där den ligger på bordet. Blir aningen förvånad då klockan är 11 och min söt har ringt. Sömnigt ögnar jag igenom ett sms jag fått ifrån henne. ”Kom till stan snälla?? Jag ska va där tills ett”
Trött och nyvaken som jag var höll jag på att somna om, men jag hade inte hjärta nog att somna ifrån min söta, så jag pallrade mig upp och drack ett glas vatten och klädde på mig för att göra mig beredd på en kall cykeltur.

Jag var nog i stan cirka 11:50. Väl där gick jag på hemköp och köpte godis för att fördriva tiden. Min flicka och hennes vän hade inte anlänt ännu.

Jag anträffade mig själv i att sitta och stirra ner i min godispåse på apberget i avsmak och kände mig svagt illamående. Det var nog på grund av att jag inte ätit någonting till frukost. Så jag lade ifrån mig godispåsen och vägrade kolla på den.

Jag granskade klockan och märkte att den snart var ett. Tanken på att hon struntade i mig dök hastigt upp, men det skulle vara osannolikt. Jag skrev ett sms, och fick ett svar. Hon var på väg och uppmanade mig att jag skulle gå till vasaplan. Jag gick dit.

Ganska snart såg jag två välbekanta damer spatsera lagom dröjande emot mig. De höll varandras händer, och snart var vi tre personer på led raka vägen mot torget. De skulle kolla på olika saker lite här och var, så jag följde med vid deras sida. Det var angenämt må jag säga.

Efter en trivsam dag på stan med min älskade och hennes väninna så skiljdes vi alla åt på vasagatan då min söt skulle ta bussen hem. Vi kysstes farväl, sedan sällskapade jag hennes väninna till bussen och såg till att hon klev på välbehållen.

Nu var jag ensam och kunde i lugn och ro gå till min cykel som väntade på mig en bit bort. Jag drog ett sista andetag av stadsluften innan jag låste upp cykellåset och trampade iväg mot mitt hem.

Jag längtar.

Jag gick för sent. Så jag fick lov att låna en cykel för att hinna ner till stan, sedan springa därifrån till cykelreparatören. Jag hann precis på sekunden innan han slog igen. Väl betalat och klart gav jag mig iväg till där jag lämnade den lånade cykeln. Jag har troligen ej gjort något jobbigare på länge. Jag fick cykla oerhört sakta med båda cyklarna, en som jag höll i ena handtaget. På min tillräckligt långa cykeltur kom jag på fall ett stort antal gånger och fick ta myckenheter av slag mot mitt skrev. Detta kommer jag aldrig att göra om.

Nu är jag slutligen hemma och tar det lugnt. Dock med ett antal besvärande tankar i hågkomst.

Jag ska inte behöva pina mig…

Jag cyklade just hem från skolan och nu har jag satt mig för att äta lite godis, dels lite plopp och även kexchoklad. Jag känner ingenting just nu. Det är bara allmänt fail.

Nu vet jag precis. Känslan som givs mig är hjälplöshet. Hjälplösheten har fäst över mig från första gången jag visste. Förnimmelsen att inte räcka till, som jag verkligen hade begärt att få göra. Jag är ledsen.

Det är kanske dags att lägga ner datorn nu…